Jenny hälsas välkommen till den här bloggen. Naturligtvis vet hon inte att ordet betyder dagbok rätt och slätt och hon frågar mig varför vi måste svänga oss med utländskan. Allt är så nytt för henne och hon tycker att ordet låter lustigt och inte associerar till någonting. 

Nu är hon i alla fall här antingen hon vill eller inte. Hon minns när Harry tog den här bilden. Det var på berget förstås, en solig dag den första sommaren sedan hon tillträtt tjänsten i Vadshult. Jag hade alltså rätt när jag beskrev henne  klädd i klockhatt, vadlång kappa, fast här har hon dräkt, och skorna med blanka spännen. Hon hade inte håret uppsatt och tror att det var en orsak till att Amelie blev så sur.



-Du vet ingenting egentligen, säger hon och jag påpekar att det ät skälet till att hon själv skall få komma till tals. Hon muttrar något som låter som vi får väl se och jag nöjer mig med det men anar att det kommer att bli problem om hennes minnesbild inte överensstämmer med min version: 

Det var tidig sommar när Jenny kom till G första gången. Harry väntade på torget, solen sken och staden var söndagstom. Hon förstod genast att det var Harry Videlius, så på pricken efter Matildas beskrivning: lång, tunnhårig, mager som en skrika och så ser han mallig ut.  Hon log stort åt figuren, åt den raka ryggen och det där sättet han höll huvudet som om han såg ner på hela staden och väl på henne med när hon klev av Han avväpnades av leendet och det magra ansiktet sprack upp, blicken vart varm och glad och Jenny glömde bort det strama och raka

-Så frankt gav  du mig väskan min flicka, så frankt som om vi känt varandra i åratal, sa Harry senare om den stunden

Han hade hatten i handen, bugade men sa ingenting. Med hennes väska i ena handen och en käpp i de andra vände han ryggen åt henne och travade iväg, tog av till vänster bakom kyrkan och pekade med käppen. Den hade han visst till lyst för halt var han inte, tänkte hon. Huset låg med framsidan mot backen ner mot Storgatan och med ryggen mot berget. Det var gråvitt med burspråk i två våningar. Till vänster en glasveranda med blyspröjsade fönster. Det låg granne med kyrkogården och hon ryste lite

-Är hon ängslig av sig? sa han och hon log åt det ålderdomliga tilltalet och räckte fram handen Han blev röd och tappade käppen och hon tog skrattande upp den. Han skrattade också och därför kom Jenny och Harry skrattande upp för trappa in till Amelie som väntade i salen. Hon skrattade inte. Hon tyckte inte om munterheten och inte klockhatten eller spännena på skorna och den vadkorta kappan. Hon såg på de röda kinderna, håret son lockade sig under brättet och ögonen så stora och klara.

Harry var som vanligt mammas gosse, månade om henne med schalen och sprang ut i köket efter hurran han satt på värmning. Men han hade en tydlig rodnad över de magra kinderna och han såg skrattlysten ut.