Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Berättelsen om Jenny

Jenny Ahlström har fått tjänst som lärarinna i en småskola på landet.

Det är 1920-tal och stadsflickan Jenny möter genast motstånd i 

den lilla byn där  den sociala kontrollen är total.

Berättelsen om Jenny är en roman om utanförskap och de strategier en 

en människa kan ta till för att försöka överleva i en bister verklighet. 

I sina allt mer närvarande fantasier finner Jenny tröst fram till det

oundvikliga slutet.

Romanen har sin bakgrund i ett bortglömt skrivhäfte där Jenny själv 

kommer till tals om de händelser som kom att prägla hennes allt för korta

 liv.

In i Mörkret har givits  ut på LiMar Förlag och  tryckts på Digitaltryck i Kungsbacka.


   


 

 

   

Minne transkriberat i dagens verklighet

De marscherade taktfast, raka i ryggen och de  bar bruna skjortor. Eleverna på Valands Målarskola såg på liksom göteborgare på väg någonstans den där dagen för länge sedan. Vad var nu detta?

 Röster ekade på Avenyn på det språk som var det främsta och det första elever i högre skolor fick lära sig då,. Goethes och Schillers språk, Beethovens och Bachs språk. Kulturens centrum i Europa.  

Året är 1932 och det språk som ekade den gången har för alltid  fläckats och smutsats liksom landet där denna rörelse präglad av hybris, hat, grymhet och förintelse uppstod en gång. För den som minns genom hörsägen, berättelser, verklighet. Ett minne transkriberat.

De raska pojkarna på bilden hyllade liksom deras efterföljare också i dag hyllar den svenske  kung som ödelade landet genom  huvudlösa och verklighetsfrämmande ambitioner om herravälde.  

Ögonvittne: "efter Poltava fanns bara gamlingar och barn kvar i de svenska byarna".

Så var det då. Nu är det svartskjortor som marscherar på Avenyn.  De tar sig rätten att sprida sitt smutsiga budskap och planerar att göra det, om inte alla protester bär frukt, utanför den plats där vår tids diktare och författare skall stråla samman.

 Och poliserna,rättsväsendet  myndigheterna ser på i yttrandefrihetens namn.

Då för 90 år sedan såg poliserna, rättsväsendet, myndigheterna också på. Därför gick det som det gick. Hur skall det gå den här gången?   

Taggat med: 

, , , ,

Stinas dilemma i den digitala eran

 

Stina tar ett tag i handtaget som  hänger från taket och masar sig upp ur sängen. Hon vinkar mot kameran i taket. Dess gröna öga följer henne. I början tyckte hon det var genant att någon där ute kollade när hon klädde av sig och bytte om. På toaletten var det likadant och i duschen. Inte ens Hugo hade sett henne naken fast de var gifta i 60 år. Nu har hon vant sig och tycker att kamerans gröna öga säger hej och god morgon. Men hon vänder sig i alla fall bort när hon klär av sig och byter om.

Med ett stadigt grepp om rullatorns styre hasar hon ut i köket. Till skillnad från kameraögonen i dusch och sovrum är hon mer bekväm med kameran här. Då och då försöker hon sig på ett litet samtal med den som Hej på dig du? Hur har du det i dag? Hon tycker sig också få svar i glättig ton och med en blinkning i kameraögat som Bara bra! och Hur  har du det själv då? Hennes röst ekar i den tomma lägenheten för kameran svarar inte på riktigt utan bara i hennes fantasi.

Vara nöjd

På dess fråga om hur hon mår det svarar hon förstås jakande. Ett negativt svar kan betyda att man är en besvärlig person som inte nöjer sig. Att vara förnöjsam, inte besvära och tro på överheten, d i s den som bestämmer fick hon lära sig i småskolan. Det sitter i

Tacksam

Hon är så oändligt tacksam över all hjälp hon får och hur vist allt ordnats för henne. Ibland kan hon förstås sakna att inte ha någon annan att prata med än den där kameran och så pelargonen i fönstret. Samtalet med den var från början ensidigt men har med tiden fått drag av kommunikation.Fantastiskt!

Kaffekalas?

Stina gläder sig just nu åt att om fjorton dagar kommer någon som städar hennes lägenhet. Hon ser fram emot ett litet samtal. Tyvärr brukar alla ord som eventuellt kan slinka ut överröstas av brummandet från dammsugaren. Fylld av förväntan inför besöket har hon dukat fram två koppar på köksbordet och ett fat med nybakade bullar. Hon brukar gå upp extra tidigt den dagen för att hinna med. Det händer att den som kommer nappar åt sig en kanelbulle i förbifarten men det händer inte ofta. Det är lika spännande varenda gång när någon kommer .Ibland är det någon som är hemma  långt borta i ett annat land. Eftersom hon inte talar hans eller hennes språk och vice versa gör det inte så mycket att dammsugaren väsnas och överröstar alla samtal.

Hon vet förstås att det är fåfäng möda att duka fram på bordet. Städningen får ta max  37 minuter och övertid är inte att tänka på.

Konversation

När hen försvunnit från Stinas välstädade lägenhet sätter hon sig ner vid bordet och tittat på koppen mitt emot. Hon vänder sig mot pelargonen i fönstret och säger, att att visst är det synd att inte du kan ta en kopp kaffe med mig.

Pelargonen nickar glatt med sina rosa klasar, det är en Mårbacka, och påminner om att hon ju får kaffe varenda gång i vattnet som Stina vattnar henne med.

-Javisst ja, säger Stina Det glömde jag.

Hemhjälp

Stina är ju en av många, många som blir allt äldre och inte har vett att trilla av pinn så att säga. Hennes son bor femtio mil från hennes hem och dottern tjugofem. De brukar dyka upp till hennes födelsedag och till jul. Då planerar hon veckor i förväg. Tyvärr händer det att de ger återbud i sista stund. Hon förstår ju så väl att de har mycket om sig. Ibland tycker hon sig märka en viss otålighet hos sina barn. Då blir hon ledsen över att hon har fortsatt och leva år efter år och är till besvär.

Stina är lite krasslig  och får behovsprövad hemhjälp. Den kostar förstås och när alltsammans är betalat, d v s kameran, maten, den digitala signeringslistan för läkemedel och likaledes avläsning av blodsockervärde och blodtryck och larm om avvikelse i rörelsemönstret och lite annat finns det just inga pengar kvar av pensionen.

Inte stjärnstatus

Stina vet att de där ungdomarna som kommer inte har särskilt mycket betalt. Hon har hört att deras löner skamligt understiger de löner som gäller för den som t ex jobbar på Volvo. Det gör hennes son och han tjänar bra.

Hon tänker ibland på att det är orättvist. Varför skall ett yrke som berör så många gamla avlönas så dåligt?  Hon förstår inte riktigt det där men inser förstås att de som har makten vet bäst. PÅ TV har hon sett och hört hur man talar om vikten av digital teknik för att klara av den demografiska utvecklingen. Utan den nya tekniken blir det svårt att rekrytera unga till yrket. Hon förstår inte riktigt att lönerna tydligen ändå inte höjts trots all den där tekniken som  hon själv får njuta frukterna av.

-Nog är det konstigt! säger Stina  och ser på kamerans gröna öga men vänder bort blicken och tittar på sin Mårbacka i stället. Den har flera rosa knoppar och hon ger den skvätt vatten berikat med kaffe. Just så som den gillar.

S-kvinnorna åter på banan

Snart är det är tjugo år sedan Tidaholms Socialdemokratiska Kvinnoklubb

somnade in.

  21 september är det dags för en nystart vid ett möte på ABF för bildandet av S-kvinnor i Tidaholm. 

1928 startade föreningen och sjuttio år senare lades den ner på grund av bristande intresse och allt färre medlemmar.

I början av 1990-talet var den ändå aktiv och jag minns våra möten, fester och utflykter. Jag minns kvinnor, som nu är borta men som under sin tid var aktiva på olika sätt både i och utanför klubben.

Ulla, Maja, Brita och många andra passerar revy i minnet:

Maja var en av eldsjälarna i klubben och med i första styrelsen.

Ulla hade en mormor som varit  mjölkerska på Gimmene. När jag kör förbi där tänker jag på henne och på hur hon väl fick gå upp klockan fyra vardag som söndag för att handmjölka kanske tio kor..

Den vita piskan! talade man om vad gällde den s k mjölkningsplikten d v s mjölkning tre gånger om dagen. Med Ivar Lo, Moa Martinson och Fridegård sattes ljuset på statarnas eländiga villkor men inte förrän 1944 gick systemet i graven.

En annan prominent kvinna i den socialdemokratiska miljön var Brita vars make stolt berättade för mig hur han agiterat tillsammans med Gunnar Sträng.

Att agitera för ett människovärdigt liv var förenat med stora problem med risk för avsked och trakasserier. En målande och gripande  beskrivning av hur farligt det kunde vara ger P O Enquist i romanen "Musikanternas uttåg" om den växande arbetarrörelsen i början av 1900-talet

Åter till kvinnoklubben. Fanan här ovan invigdes 1935.. Protokollen från klubbens möten visar de svårigheter man hade för att skaffa en egen fana. Efter mycket om och men fick man ihop de pengar som behövdes, nästan 35 kronor, en mycket stor summa på den tiden. .


I klubbens  protokoll vid årsmötet 1928 kan vi läsa att Greta Samuelsson valdes till ordförande.

Övriga i styrelsen blev Sylvia Bergstrand, Anna Wibom, Greta Vallgren och Anna Bergstrand. Maja Eng och Sigrid Andersson blev suppleanter.

Från Arbetarekommunen hade man besök av J A Persson, som hälsade den nya klubben välkommen i arbetet.

Ur nedslag bland protokollen under kommande år finns mycket intressant att läsa.

I augusti 1928 samlades man till en studiecirkel med ämnet Socialism

1934 rådde stor arbetslöshet i Tidaholm och klubben hjälpte till så mycket man förmådde, bl a med bidrag för inköp av mat till behövande.

En gökotta det här året gav ett överskott om 36 öre.

Gift kvinnas rätt till förvärvsarbete var en av diskussionsämnena i början av 30-talet och 1935 kom att präglas av planerna på en egen fana som alltså kunde invigas samma år

1940 diskuterades Hemmets ekonomi i krigstid och 1945 gick man in till Stadsfullmäktige med begäran om anslag för fria läroböcker i skolan. Samma år var klubben drivande i inrättande av daghem. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté som framgångsrikt kom att arbeta med den frågan. och året därpå en hemsystertjänst. och också vad gällde den tog klubben initiativet..

Protokoll och bild är hämtade på Föreningsarkivet i Lidköping. Där finns hela klubbens historia samlad.

Nu kan man fundera på vad en kvinnoförening  i dag skall kunna syssla med. Vi har ju det så bra. Vi har demokrati, lika löner, rätt till förvärvsarbete, daghem, distriktssköterskor o s v o s v. Eller?

Nog finns där att ta itu med. Vid S-kvinnors konferens i Karlstad i augusti i år  formulerades  mål vi väl alla kan skriva under på:

Ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.  Ett  samhälle på demokratins ideal och på alla människors lika värde.