Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Drömmen om att skriva sitt liv

Det är min dröm! sa Y att skriva om mitt  liv.

Medan vi och jag i vårt skrivande  fiskar och söker i de ändå trygga vatten som är och har varit vår verklighet har Y och många med henne  en livsberättelse av helt andra dimensioner. 

För min del känns det en smula futtigt vid jämförelse. 

Y berättar: 

Jag växer  upp i en by i norra Afghanistan. Som flicka behöver  jag ingen utbildning. Jag skall ändå bli bortgift  i tidig tonårstid. Några få barnaår med spring i benen och sedan stängs  dörren till världen och slöjan kommer på. 

I grannbyn bor någon jag skymtar ibland och han skymtar mig. I strid mot alla regler ger vi oss iväg en natt och når gränsen till Pakistan med dödshotets skugga bakom oss.. Under tio år i lever vi i anonymitetens gråzon . Våra släktingar har långa armar. Jag föder mina barn i lönndom utan någon annan än en grannkvinnorna till hjälp. 

Min älskade  står vid min sida, tar påhugg i hemlighet och ser sig noga över axeln varenda dag. Vi flyttar och gömmer oss i myllret i miljonstaden men skräcken för upptäckt finns där i mina drömmar och min vakenhet. Jag ser på mina barn, mina döttrar och tänker "aldrig" och vi vet att inte heller Pakistan är det land där vi vill se dem växa upp

Vi bryter upp igen och nu mot norr. Villiga "hjälpare" finns att tillgå till skälig eller rättare sagt osjälig ersättning. Vi sparar och sparar och lyckas få ihop det begärda och fortsätter vår resa till fots, med buss, i båt, till fots igen i oändlighet innan vi äntligen är framme och stuvas in med hundratals andra i det förvar som de nya landet erbjuder.. 

Jag ser på mina barn, mina döttrar och vet att vi gjorde rätt och upplever äntligen en slags trygghet men den är förstås bedräglig. Landet dit jag kommit har sina  regler och nu skall övervägas om jag och de mina är värdiga att få uppgå i dess gemenskap.  

Det är vi inte och nu lever vi i ytterligare fem år i rädsla och  skräckslagen väntan på att ett brev med myndighetens stämplar skall dimpa neri brevlådan och  ge oss beskedet att allt är slut. 

Då står vi vid vägs ända med stupet framför oss. Bakom oss finns höga murar och ett ingenting.

Så en dag sker miraklet. Vi har äntligen hittat vår lilla plats i världen. Livet väntar på oss! 

Y:s berättelse är en av tusentals andra och en gång kommer hon att skriva den. Jag ser fram emot att få läsa den. 

Taggat med: 

, , ,

Berättelsen om Jenny

Stadsflickan Jenny Ahlström möts av misstro och motstånd i den by på landet där hon fått tjänst som lärarinna.

I romanen möter vi en kvinna som för att undfly en bister verklighet går in i en fantasivärld med katastrofalt resultat.

Skildringen omfattar de sista månaderna i hennes allt för korta liv.

Det är 1930-tal och vi följer Jenny från tidigt 20-tal då hon ännu har en tro på en framtid tillsammans med sin kusin Harry Videlius.

Ett skrivhäfte bland efterlämnade föremål i ett dödsbo blev inspirationen och i viss mån underlag till berättelsen om Jenny

In i Mörkret har givits ut av LiMar Förlag.





   

Taggat med: 

, ,

Paketet

 


Ellida stod vid fönstret i kammaren när bussen kom. Hon fnös åt människan som lassade på Apotekarn. Gunnar Falk hette han och var klädd i golfbyxor och sportskor. Han höll redan i en brun påse från Bolaget förutom fiskedon, en resväska och så ryggsäcken.

- Jaså, nu kommer dom!

I brist på åhörare fräste hon åt den uppbäddade sängen och chiffonjén och kakelugnen.

De hade talat mycket om det, att Viktors hyrt ut för sommaren.

- Sådana nymodigheter! hade Måleredan sagt.

Hon tänkte på det och på vad hon skulle säga när han och pojkarna kom in för att äta.

Nog var det försmädligt. På Målered hade de också undantag som stod tomt.

Hon hade dukat fram lingon och mjölk i köket och som vanligt så här dags kikade hon bakom gardinen efter vem som kom med bussen.

Hon tittade på människan.

Det var väl frun det! Stod där och ackorderade och ville tydligen inte ta en enda pinal. Fin dam förstås!

Hon fnös igen bakom gardinen och tänkte på vad Lina sagt om 50 kronor för en vecka.

- Det blir pengar det och om en drar för annonsen räcker det till en bit på hypoteket och så grädde och smör och mjölk… sådana där kostar på sig! hade hon sagt som högfärdig över att de kommit på att annonsera.

Det duggregnade, himlen var jämngrå och Ellida såg att bussen skvätt på fruns silkestrumpor. Nästan genast klev hon i en lerpöl, stod på ett ben och höll sig i sin man medan hon skakade ur skon. Ellida flinade åt stassen.

- Ut på landet i flor och handskar! Var det likt något det?

Det syntes att Apotekarn svettades under tyngden av väskor och hattask och så påsen då. Han höll fram hattasken mot henne men hon var steget före. Han ställde ena väskan vid vägkanten, tog ett fast tag om allt det andra och lufsade efter. Frun balanserade på höga klackar, hoppade över vattenpussar och viftade som om hon gick på spång.

- Som en flickunge fast hon nog var en bit över femtio, tänkte Ellida.

Det var förtretligt, att se hur hon klev i förväg som om hon var något. Tanken snuddade vid henne själv två steg efter Måleredan när de var till stan och Banken. Det var som det skulle. En fick inte förhäva sig! Åsynen av fruntimrets fasoner sökte ändå och hon var tvungen att luta sig en stund när de försvunnit bakom Viktors ladugård.

Gunnar Falk presenterade när de kommit inom hos Viktor och Lina.

- Och det här är min hustru, Ellen!

- Fru Falk! gav hon honom en ilsken blick.

Lina i huckle till ögonbrynen och förkläde neg nästan men kom sig. Viktor stod bredvid och bligade. Han ville inte handhälsa efter ladugården och nickade buttert.

Apotekarn kände de sedan innan när han gjorde upp. Nu gick han före ner till stugan; röd med vit förstukvist, kök och kammare och liten smutt innanför.

- Så koseligt!

Hon kvittrade och hennes man nickade trött. Han följde henne med blicken när hon öppnade köksskåp och skafferi, provsatt sängen och drog ut lådorna i chiffonjén som om där funnits dolda skatter. Lina stod trygg i dörren i vetskap om att det var rent.

Hon hade dukat kaffe med sju sorter och Viktor kom in i strumpelästen. Blåblusen hade han hängt av sig. Han sa inget för det var Lina som ordnat med detta men han sneglade på fruntimret. Hon vek upp floret för att komma åt. Det såg lustigt ut och han flinade.

Ellen mötte hans blick. Den var isande blå och hon anade musklerna under den rutiga skjortan, skymtade håret i bringan och där fanns en linje vid käken. Hon mindes stora salen vid Karl Johan, en manlig modell och hon vid staffliet med de andra när åren låg framför henne fyllda av möjligheter. Dammet spelade i strimman och professorn muttrade om linjer och skuggor.

Hon såg förvirrat på sin man och på Lina Johansson, ännu i huckle men utan förkläde och på mannen mitt emot. Hennes hand darrade om kaffekoppen.

- Bonden får bara skalken! sa Viktor.

Hon hörde att det var om priset på rågen och Gunnar som förhört sig. Orden lät som musik.

Hon lade hatten bredvid koppen på den rosenbroderade duken och knäppte upp i halsen fast det var nog så svalt i finrummet som vette mot norr. Fönstret stod halvöppet och himlen lovade dagsregn. Lina trugade och hällde upp tretår men Viktor reste sig tung som en björn.

- Jag får inte bli sinkad!

Ellen lyfte handen och strök sig över håret i en rörelse som om det svallat fritt. Handen mötte knuten i nacken och hon lät den sjunka. Det blev grått omkring henne när dörren slog igen.

Sedan Gunnar Falk kånkat ner väskan från vägen satte han sig på förstukvisten med en grogg. Ellen rumsterade i stugan och han kunde höra att hon var arg. Han tänkte, att det kanske inte varit någon bra idé.

- Hon behöver lugn och ro, lapa sol, ta skogspromenader och kalla bad…

Det var vännen Jakobsson. Han hade till sist fått henne att konsultera honom men hon gick inte dit förrän hon själv märkte. Jakobsson hade skrivit ut tabletter och ordinerat lantliv.

- Hon är forcerad och känner sig onyttig och kanske ensam. Det är inte ovanligt för kvinnor när barnen börjar växa upp, hade han sagt.

Han unnade sig ännu en grogg och hörde hur hon stökade i köket. Hon hade fått av sig korsetten och hoppat i långbyxor. Prinskorven fräste på fotogenköket och äggen som Lina trugat med hade gulor som smörblommor. Mitt emot honom var hon uppspelt igen och han noterade tacksamt förändringen. Direkt efter maten klafsade hon iväg i stövlar och regnkappa och huckle.

- Precis som Lina Johansson, sa han leende och hon kontrade med ”bonnkäring bland bonnkäringar!” med litet av sin forna esprit.

Han såg efter henne där hon dansade fram på stigen och plaskade i pölarna. Det där barnsliga som tilltagit den senaste tiden hade oroat honom men Jakobsson lugnade med, att hon kanske behöver det: ”Vill gå tillbaka, börja om…?” Han skakade på huvudet men funderingarna upplöstes i den femte groggpinnen och tanken på näten i gryningen och kanske några kast med spöet.

Sjön var den andra anledningen till det här sommarnöjet, som låg långt från stan med tåg och buss på småländska höglandet. Ellen hade grumsat över att sitta ensam i veckorna för han kunde inte ta sig ut var kväll.

- Kunde de inte vänta till hans semester?

Men han hade hänvisat till Jakobsson och inom sig närt en längtan efter att kunna hållas på sjön en hel sommar.

Det vart vardag och helg igen och de kom in i rutiner. Regnet avlöstes av sol och grönskan var jungfrulig för det var ännu inte midsommar.

Varje kväll hade Ellen ärende till Mellangården. Hon tittade efter Viktor men det var alltid Lina som hölls med mjölkningen. Det var ”Lina” och ”Fru Falk” och om Lina var stucken dolde hon det men var amper och lät sig inte bländas.

Ellen gjorde sig möda och Gunnar fick kånka ut ännu en väska. Om han undrade över detta behov att blända skog och kreatur sa han inget. Ellen Falks vana att klä upp sig vid mjölkhämtningen flög över socknen. Lina rapporterade skadeglatt till Ellida för nog sökte tilltalet. Ena dagen var det vid kjol och skärp i midjan, andra dagen svajig sjömansblus till långbyxor och högklack.

- Som ur mönsterjournalen. Kan man tänka sig!

Om hon velat nypa i tyg och titta på skärning gjorde hon inte det. Hon höll sig för god.

- Jag kan inte med henne, hon on gör sig till! sa hon.

Jo, Ellida hade sett det. Hon hade noterat hur Ellen svassade kring Viktor bakom ladugården men hon sa inget. Lina kunde gott ha det och om hon inget såg var det inte hennes bekymmer.

Viktor lyssnade inte på käringprat. Han tyckte fruntimret var nätt. Hon sökte upp honom titt och tätt. Rätt som det var stod hon där när han hölls i markerna, i skogen och på utängen. Till en början var det till hinders men efter en tid nästan en vana.

De stötte ihop bakom hönshuset och hon var nyfiken på blommorna hon plockat.

- Säg Viktor! Vad kallar ni denna – och denna?

Rosiga fingrar plockade bland kronorna och han gjorde så gott han kunde: Smörblomster och Käringtand, Jungfru Marie hand, Kattfot och Midsommarblomster och Hundkäx som ett skir kring buketten. Han var ovan att uttrycka annat än nytta men hettade för hon stod nära. Hennes arm snuddade vid hans och att hennes ögon var gröna hade han inte sett förut.

Det var hönsens kacklande som frälste honom. Han kom sig när hon skälmskt stötte till honom och undrade om han skulle på dansen nere i byn.

- Det är bara ungt folk där, sa han allvarligt som om frågan gällt det vardagliga. Någonstans inom honom fanns ändå minnen av frågor som krävde annat än rekorderliga svar. Sådana som bar på hemligheter. Hon dansade bort med fånget.

När Gunnar kom var hon glättigt uppmärksam. Lantluften gjorde henne gott.

- Vad har du roat dig med Vännen?

Hon berättade om promenaderna och baden och de långa timmarna i solen för efter midsommar följde dagar av molnfri hetta.

- Du ångrar dig inte Vännen?

- Nej icke!

Hon log och tänkte på det som uppfyllde hennes dagar och nätter. Hon snäste honom sedan, var otåligt rastlös och vände sig bort om natten. Han lät sig nöja med fisket i gryningen och groggpinnarna på verandan.

Det hon inte kunde berätta för sin man var hur Viktor Johansson var trög som en gisten dörr. Han ville inte öppna hur hon än smorde. Han grymtade och lät den blå blicken glida utefter hennes person. Just då, i det ögonblicket kunde hon inbilla sig, att där fanns en glimt i hans blick.

Hon bannade sig själv, hon skämdes och grät i kudden och såg själv hur hon betedde sig som en leklysten katta. Det var ovärdigt men hon kunde inte låta bli.

Med Gunnars semester kom vännerna med sill och brännvin i syrenbersån.

- Du ser strålande ut! sa Jakobsson och bytte blick med Gunnar.

- En god idé, eller hur? Hon är ju som en ny människa! sa han när de lämnat damerna för en tur på sjön.

Ellen drog med sig hans hustru Maya nedåt ängarna och anförtrodde:

- Min bondegutt! Ursprunglig som livet själv!

Maya studsade och drog sig undan.

- Det är bra kletigt. Inte rätt! sa hon sedan till sin man. Snart flög ryktet i stan.

Äntligen var Gunnars semester slut och hon var ensam igen i veckorna

Viktor hölls i dyngstan, drev ut korna efter mjölkningen och hon fanns där ständigt. Hon var som en fjäril, som ett kryp som återkommer hur man fäktar och slår. Det gjorde han inte, hettades av hennes närhet och saknade henne när hon inte var där.

Det föll sig naturligt en dag eftersom Lina måste resa in till sin sjuka syster i stan. Hon var bekymrad vid mjölkdags.

- Vi måste tvunget ha in höet och ingen att leja, anförtrodde hon motvilligt Ellen.

- Kan inte jag? sa hon glatt och kände rodnaden krypa uppåt halsen.

- Kan hon det? undrade Lina och tittade på de högklackade skorna och strecksmala ögonbrynen.

- Jovisst! log hon och berättade om den där sommaren på Östlandet för länge sedan.

- Det var smukt! skrattade hon med vita tänder.

Viktor var inte ohågad.

- Hon är ju stark! sa han.

- Är hon det? Vet du det du?

Lina såg spörjande på honom och han muttrade något om stadsbor som inget gjorde på hela dagen.

- Hon har nog ork!

Lina lät sig nöja och var egentligen belåten över att hjälpen inget skulle kosta.

När hon farit iväg med bussen kom Ellen dansande på stigen till Viktor som stod på stallbacken och spände för. Hon hade skena om det nedsläppta håret och var klädd i solklänning och rejäla skor. Utan att tänka lade han armen om hennes liv och hon sjönk in mot honom som en lealös docka. Han kände höftens rundning innan han släppte henne, vände ryggen till och gick in efter tjugorna. Hon stod kvar och låtsades precis som han om ingenting när de gick bredvid hästen bort till ängen med skrindan skramlande bakefter.

- Som en hel karl! sa Viktor sedan till Lina.

Han såg bort och verkade purken men det var inte så ovanligt. De brukade inte prata mycket. Bara i kvällningen, innan sömnen kunde de dryfta det som skulle göras på gården och det som blivit gjort.

Viktor hade inte vetat eller hade kanske glömt, att allt var möjligt överallt också på ljusa dagen. Varje dag innebar en balansgång mellan vardagens lunk och detta nya som tog honom i besittning som vore han sjuk.

- Hur är det med dig?

Lina plirade bekymrad under hucklet. Han vred sig under hennes blick men kunde inte ens tänka ”aldrig mer!”. De träffades i skogen, på höskullen, i ett tomt bås i ladugården medan Lina var till affären. Det hemliga gav en extra dimension och Ellen kunde inte låta bli att pröva ödet och slänga ord till Lina vid mjölkdags.

- Jag råkade Viktor på ängen!

Lina höll ögonen på strålen ner i kärlet och upplyste, att han hölls med stängslet där nere. Hon reste sig, hajade till inför glimten i den gröna blicken och sa sedan till Ellida, att hon är visst lite konstig. Ellida kunde ge besked om att Ellen Falk haft problem med nerverna. Det var därför de hyrt. Det hade hon fått veta av sin svägerska i stan. De kom överens om, att det nog berodde på sysslolösheten.

- Det kan aldrig vara bra att inget göra hela dagarna! sa hon fundersamt.

- Vi far till Oslo! sa Ellen en dag på rännet när Lina var i handelsboden. Hon strålade och klängde på hans stora kropp.

- Säg älskar du mig?

Vad skulle han svara på det? Han stod utanför och tittade förundrad på orden. Bara i handling var han närvarande. Hon fann sig i att vara den som satte ord på känslorna.

- Mitt svärd! stönade hon, sprätte som en båge i höet och talade om kärlek.

- Vi far till Oslo!

Vad dagarna gick kom ordet att rymma en slags möjlighet också för honom. Men vad var det annat än ett ord? Som alla andra i byn var han hemma där. Bara under rekryten och han och Lina i Göteborg just gifta. Det han mindes var att de talat om gården. Nästan hela tiden i Göteborg talade de om hur det var hemma.

Ellen talade om Oslo.

- Vi skall se Munch! Vi skall promenera på Karl Johan! Vi skall sitta på Teaterkaféet!

- Det är vi! andades hon i hans öra och hans invändningar drunknade.

En dag kom Måleredan in mitt på blanka förmiddagen. Han satte sig i kökssoffan och stirrade framför sig som om han sett spöken.

- Du kommer inte att tro det! sa han och så fick hon veta då hur han kommit på dem i Kronoskogen. De hade legat där i mossan som Gud skapat dem.

- Han jucka na´!

Måleredan rodnade över kindbenen över ordet så här på ljusa dagen. Ellida stelnade till och tittade bort. Hon blossade hon också men hos henne fanns med hans ord en annan bild så tydlig som på ett fotografi. Det var hon och Viktor för länge sedan, före Måleredan och före Lina. De hade aldrig pratat om det sedan men det fanns något särskilt mellan henne och Viktor i hågkomsterna från den tiden.

Och nu hölls han med det stycket!

- Han spritar! sa hon häftigt för hon ville avhända Viktor ansvaret.

Hennes man skakade på huvudet. De visste ju bägge två att Apotekarn spritade.

- Det är hennes fel! Hon har ränt efter honom hela sommaren! sa hon och satte sig vid bordet. - Viktor skulle aldrig…?

- Vi lägger oss inte i det! sa Måleredan bestämt.

Hans hustru höll huvudet sänkt och såg inte hans flin när han tänkte på fruntimret som legat där utan en tråd på kroppen.

Det var många som såg dem på bussen några veckor senare. Viktor satt längst bak men det lurade ingen.

- De skall nog in och supera! sa Måleredan.

- En kan undra vem som består!

Ellida gav honom ett ilsket ögonkast men sa inget. Hon gick inte inom till Lina heller. Det var som om hon skämdes. Så småningom sinade nyfikenheten in i byn som sur beläggning i ett mjölkkärl. Apotekarn kom inte längre på helgerna och det spekulerades om de rent av skulle skiljas.

- Han vet nog vad han har! sa Måleredan och satte fingret på det väsentliga.

Det var en känd sak att Viktor inte fört med sig en trasa i boet. Det var av den anledningen det aldrig blivit något mellan henne och Viktor. Ellida tittade på sin man och skakade på huvudet.

- Det är inte hans fel! sa hon bestämt.

Viktor Johansson och Ellen Falk superade på hotell, fick frukost på sängen och tog båten till Oslo från Göteborg. Han vart ivrig att berätta om den gången han och Lina promenerat på Avenyn, förundrat sig över hur stort det var och längtat hem.

- Min bondegutt! Inte längtar du väl hem? viskade hon.

Han svarade inte, visste inte, följde med men trivdes inte riktigt. Alla hennes ord var tröttande och detta ständiga krav, att också han skulle ha ord för allt.

De promenerade på Karl Johans gate och gick på Teaterkaféet och Munkmuseet. Han tyckte tavlorna var fula. De hade sitt första gräl efter Dockhemmet på Nationalteatern.

- Så hon bar sig åt! Ge sig iväg så där!

Han tystnade, överväldigad av skam.

- Jag får ta hem!

Dagen efter kom han med smutskläderna.

- Kan du inte…?

- Tror du jag är en bonnkäring! fräste Ellen från sängen.

Irritationen hade legat på lur de senaste dagarna på resanderummet.

- Gör det själv! Skicka bort det!

Hennes röst var gäll och ansiktet skrynkligt som ett russinäpple. Viktor såg för sig som i en förbiilande glimt hur Lina, rosig om kinderna, bykte och gick med dragkärran till sjön.

Han svarade inte men fick papper och snöre hos portieren. Ellen såg ointresserat på när han präntade namn och adress och packade paketet. Hon tänkte på Gunnar och att hon skulle skriva.

Posta-Johan lade paketet på disken i handelsboden och sa, att det var från Oslo.

- Fra Norge! sa han och de som väntade på posten skrattade lite för det var ju på norska.

Ellida såg att det var till Lina. Hon kände på det. Det var mjukt, som tyg.

Paketet blev liggande på disken hela dagen. Det var som om Inger, handlarens dotter, inte nändes plocka bort det till posthyllan. På så vis kunde alla som kom känna på det.

Lina kom in först fram på eftermiddagen. Hon hade börjat med det sedan Viktor åkt. Inger sa sedan till Ellida, att hon blivit som skär om kinderna när hon fick se paketet. Hon satte det på pakethållaren och cyklade iväg som om det var brått till något.

Det var torkväder dagen därpå och Lina var inte den enda som bykte. Hos henne fladdrade kalsonger och undertröjor och skjortor i vinden som hos alla andra.

- Så han har kommit nu? undrades det men ingen ville fråga. Sedan kom man att tänka på paketet.

- En så´n lurk! sa Måleredan men Ellida skakade på huvudet.

Hon gjorde sig ärende till Lina, som gick där med ett leende i sysslorna.

Han kom med kvällsbussen några dagar senare och Lina stängde dörren.

Frampå vårkanten undrade Ellida om de skulle hyra ut den här sommaren också.

Hon kände hur hon blossade när Lina spefullt såg på henne, log litet och skakade på huvudet.

- Det blir för kostsamt i längden!, sa hon, satte sig på cykeln och trampade iväg.