En scen , en ögonblicksbild, i matsalen på ett äldreboende kom att bli uppslag för den här novellen.

Brukarna, de boende, har placerats kring matbordet. Personal slevar upp maten ur plåtcontainer som alldeles nyss levererats från centralköket. Cirka 70 procent av maten är halvfabrikat. 

Strängt påpekas för en av de boende att han minsann inte brukar äta mer än två potatisar. Nu blir det alltså inga fler. Hans försynta vädjan om ännu en förkastas.

Oförstående blickar mötte den utomstående,som understod sig att protestera.   

Harald och Lina i den här novellen  får uppleva  den här tendensen att i viss mån förlora  sin rätt att själva få bestämma över sina liv. Är det  inte  myndigheterna så kanske barnen som lägger sig i.

De tar till en drastisk utväg när inga dörrar längre står öppna i det väntrum där så många väntar.   Väntar på vad?