Han är underskön Anders Collberg och en uppburen skådespelare i huvudstaden. Det sägs att alla kjoltyg faller som furor för hans apparition. En dag i augusti år 1834 kommer hans teatersällskap till Jönköping. Han är 32 år gammal och hade några år tidigare på Kungliga Teatern i Stockholm  firat sina första triumfer i rollen som Rudolf i stycket Korsfararne av Joseph Martin Kraus 

Den unga flickan Cecilia Lagerwall hade tillsammans med sin far bevistat  föreställningen i Stockholm. När Collberg tre år senare kommer till Jönköping är hon fylld av förväntan. Hon minns hur hon på Berns blev presenterad för aktören sedan hennes far råkat på sin gamle vän från ungdomsåren sällskapets ledare Ulrich Torsslow. Under alla år har hon i hemlighet bevarat en siluett av Anders Collberg och nu skall hon kanske få träffa honom.

En planerad soaré i det Lagerwallska hemmet blir inställd eftersom Collberg insjuknat och ligger för ankar i logiet vid Västerport. Cecilia bestämmer sig för att besöka den sjuke och får med sig väninnan Agate efter viss övertalning.

Cecilia springer upp för Stora gatan så att kjorteln fladdrar kring kängskaften.  Dammet yr och solen gassar. Agate kommer efter, dröjer på stegen och stannar.

-Skall vi verkligen? säger hon och tillägger att det nog är vådligt ändå.

-Tänk om någon ser, om mor får veta eller far!

Hon får inte tala till punkt. Cecilia skrattar, viftar med båda armarna som om hon med det kommer att övertyga, ingjuta mod och tänker en smula spefullt, att Agate alltid varit en ängslig stackare.

-Det är ju inget farligt, bara ett sjukbesök. Vem skulle ha något emot det? säger hon bestämt och muttrar några ord om kristlig gärning.

 Det skall väl ändå få henne att förstå att ett besök hos en sjuk är något gott, nästan nödvändigt, tänker hon. 

Hon drar i sin väninna, manar på henne med sådan ihärdighet att fröken Sundberg som stapplar fram med sin käpp framför dem vänder sig om. Ett hastigt knixande och så är de förbi den gamla som skakar på huvudet åt sådan flamsighet.

Agate blir allt mer efter när Cecilia hastar uppför gatan mot Västerport. Hon spanar efter härbärget och väjer för några grisar som bökar i högen vid en husvägg. Till sin förargelse får hon en slurk av sörjan på kängan när de skvätter och sprätter i orenheten. Utanför en dörr står en frodig madam och Cecilia niger och frågar efter logiet. Gumman nickar men skakar på huvudet åt ärendet.

-Någon sjuk finns inte vad hon vet, säger hon och spärrar vägen när flickan försöker tränga sig förbi.

 Villrådig vänder hon sig mot sin väninna, som redan vänt sig om börjat gå tillbaka ner mot stora torget.

-Fröken får allt gå hem igen, säger hon så bestämt att Cecilia förstår att här finns ingen plats för dispyt.

Fundersamt ser madam Grindevall efter fröknarna. De är inte de första som kommit förbi den här dagen trots att det ännu är arla.  Fruntimret som skött aktören dagen innan hade hon också avvisat.

Den var lika envis den som nippertippan där borta, tänker hon och suckar.


  




cc