Den gled så lätt på skaren och i nerförsluten gick det undan i skogen i barndomslandet.

Vart tog den vägen - sparken?

Vart tog den vägen - vintern?

I stugan på 80-talet fanns en spark i skjulet. Det snöade den vintern. Vallarna på vägens sidor blev nästan två meter höga. Sparken kom till heders och efter några försök var medarna som nya, skarpa som knivar.

Under 90-talet fanns fortfarande vintern kvar. Bilen fastnade i drivorna och sparken blev räddningen ner till byn.

Sedan hände någonting. Vintern försvann. Sparken stod där och deppade och förpassade åter till skjulet.

Egentligen heter den ju sparkstötting den där anordningen för transport. Dess föregångare kallas drög och var helt enkelt en kälke med upprättstående stöd. Kanske eller kanske inte uppfanns sparken i Norrland i slutet av 1800-talet men det finns också  uppgifter om att den användes redan på 1700-talet.

I Norrland kallades sparkstötting för rännull och medarna var järnskodda men ibland av rent trä, som kokats i tjöra för att bli mer hållbara men sprack lätt. Senare kom sparkar med medar av rent stål och konstfullt utformade trädetaljer.

Under krigsårens kalla vintrar var sparken vanlig och ett enda företag tillverkade 135.000 sparkar varje år under den tiden.

Kanske är sparken i skjulet från den tiden och det berättas i varje fall att en gamling i början av 50-talet tog sparken ner till jobbet på fabriken i byn i stället för tåget på den smalspåriga järnvägen nästgårds. Också den är borta nu och sparken väntar på bättre tider när vintern kommer tillbaka. Om den nu gör det.