Möte med borgmästaren några dagar innan katastrofen. Som ett varsel nästan, känner han, vet han, anar han:

Jag känner på texten:

    En spindelväv faller på den blå panelen, ett grått tunnt så väl vävt, stoff att drömma genom som  maror om natten när alla sover.

Han som var borgmästare då i staden Jönköping sitter vid pulpeten. Det är så hett denna dag, så hett som i helvetet som just det helvete som skulle komma att bli så för allt för många. Han visste det ännu inte, inte då den 4 augusti 1834.

Han var snickarsonen som blivit borgmästare därför att han ägde en hjärna som såg genom allt. Han visste vad som skulle sägas innan orden uttalats, läste tankarna långt före alla andra. Han satt uppe om nätterna och läste med sitt dåliga öga, det som inte var alldeles blint. Med det ögat läste han för ständig förkovran därför att han inte fått allt till skänks som många andra, för att han ägde en hunger efter att bli synlig.

Nu sitter han om förmiddagen och ser ut över torget och från fönstret ser han teatern på andra sidan. Som ett varsel upptäcker han att de gulvita väggarna svettas ut ett säreget ljus av hetta. Det reflekteras som vore väggarna i brand. Just detta ser Johan Asker med sitt någorlunda friska öga och också runt omkring honom, här i hans ämbetsrum flimrar hettan så att han måst lätta på kragen, på fadermördaren. Denna krage har han knäppt upp men inte tagit av sig den svarta rocken för han är precis och vill inte ertappas om någon, t ex landshövding Lars Hierta skulle komma in på sitt oplanerade vis.  Han tar sig ofta ner till staden från sin egendom Ryhov, ställer hästen och vagnen och kusken utanför och kommer in till sin ämbetsbroder Johan Asker.