En sång till Baklava

För fjärde terminen samlas nyanlända och svenska kvinnor i multikulturella gruppen på ABF i Tidaholm. I veckan  fick vi svenskor oss en duvning i arabiska. En övning som manade till eftertanke  kring och insikt i den stora skillnaden mellan våra språk: lingvistiskt, uttalsmässigt, grammatiskt. Imponerande att så många med kanske inte så omfattande utbildning i hemlandet klarar att klättra upp för det höga berg som krävs för full integrering i det nya landet. Språket! Mohammed som jobbar som stödperson på SFI i Tidaholm mässar varje dag inför sina elever “Ni måste lära er svenska antingen ni vill eller inte!  Det är de allra flesta också mycket medvetna om. 

Amina bjöd på Baklava efter den goda måltiden med ris och kyckling.

 

De som ännu inte fått inte fått det hägrande uppehållstillståndet har sedan många år fått en första inblick i språket på  studieförbunden ABF och Vuxenskolan i Tidaholm och nu senast på Hellidens folkhögskola. Trots att deltagande for asylsökande inte är obligatoriskt har  deltagandet i alla dessa kurser varit mycket stort. Intresse och vilja saknas alltså inte. 

En av flera aktiviteter står kyrkorna for. I Equmeniakyrkan i Tidaholm samlas varje vecka sedan många år svenskar och nyanlända till språkcafe med gemenskap över gränser och kulturer, mycket prat och skratt och möjlighet till språkträning  genom samtal med svenskar, något som trots allt är få förunnat i vardagen.

Vid senaste träffen på ABF bjöd Amina från Syrien på bland annat Baklava, det söta bakverket som är så populärt i både öst och väst.Det gav inspiration till samtal och utbyte av recept av både svenskt och arabiskt. För min del ett minne som resulterade i dikten Baklava jag skrev för mycket länge sedan  när jag hade kontakt med de människor som då flydde från det sargade Jugoslavien. Så här skrev jag den gången:

 

Sirenas Baklava:

så rasande söt,

så sockrig,

så smältande  smaklig.

Så sjunger Sirena

en sång till det gamla

med mjölfläck på hakan

och kavel i hand.

Degen är skir

som barndomens slöja,

som hinnan kring fostret

så tunn skall den vara:

ett tag till med rullen,

en klapp där med handen.

Håll upp den! Håll fram den!

Säg duger den nu?

När farmor där hemma

stod bakom dörren:

så sträng mot Sirena,

så stram mot den unga.

Så längtar Sirena

och tårarna trillar

i degen ännu!

 


Vän i viken eller därför är jag socialdemokrat


Motionscykeln har blivit min nya vän i viken. Trevligt komplement till dagliga yogapass. Glömmer mjölksyran i benen vid just nu  lyssnande på på Anders L Johanssons biografi om Gunnar Strängs liv. Intressant, välskriven, bred skildring av socialdemokratins tidiga år.  
Första föreningen för trädgårdsarbetarna i Hässelby: från 27 till 155 medlemmar åren 1924-28, stundom hårdhänt medlemsvärvning och motsträvighet. Inte så konstigt vad gäller det senare: avgift 3 kronor på en lön om 50 kr per vecka inklusive mat och för det mesta eländigt logi.
Min tillhörighet till S är av ganska gammalt datum. Känner
väl historiens vingslag och konstaterar hur demokratin allt mer urholkas runt om i världen. Skrämmande! Hos oss behövs alla goda krafter.  Jag vet i varje fall vart min röst går både lokalt och på riksplanet. 
 .

Framtid?

 



Apropå förslag (?!) om kamerabevakning inom hemtjänsten:

 

Stina tar ett tag i handtaget som hänger från taket och masar sig upp ur sängen. Hon vinkar mot det gröna ögat. I början tyckte hon det var genant att någon där ute kollade när hon klädde av sig, bytte om gick på toa och i duschen. Inte ens Hugo hade sett henne naken fast de var gifta i 60 år. Nu har hon vant sig och tycker att ögat säger hej och god morgon men vänder sig ändå bort vid morgonbestyren.

Med ett stadigt grepp om rullatorns styre hasar hon ut i köket. Till skillnad från ögonen i dusch och sovrum är hon mer bekväm med dem här. Då och då försöker hon sig på ett litet samtal som "Hej på dig du? Hur har du det i dag?" Hon tycker sig få svar i glättig ton och med en blinkning i ögat som "Bara bra! Hur har du det själv då?" På frågan om hur hon mår det svarar hon förstås jakande. Ett negativt svar betyder att man är en person som inte nöjer sig. Att vara förnöjsam, inte besvära och tro på överheten fick hon lära sig i småskolan och det sitter i

Hon är så oändligt tacksam över all hjälp hon får och hur vist allt ordnats för henne. Ibland kan hon förstås sakna att inte ha någon annan att prata med än det där ögat och pelargonen i fönstret. Samtalet med den var från början ensidigt men har med tiden fått drag av kommunikation.

Stina gläder sig just nu åt att om fjorton dagar kommer någon som städar hennes lägenhet. Hon ser fram emot ett samtal. Tyvärr brukar alla ord som eventuellt kan slinka ut överröstas av brummandet från dammsugaren. Fylld av förväntan inför besöket har hon dukat fram två koppar på köksbordet och ett fat med nybakade bullar. Hon brukar gå upp extra tidigt den dagen för att hinna med. Det händer att den som kommer nappar åt sig en kanelbulle i förbifarten. Det är lika spännande varenda gång. Ibland är det någon som är hemma långt borta i ett annat land och eftersom hon inte kan hens språk och vice versa gör det inte så mycket att dammsugaren överröstar alla samtal.

Hon vet förstås att det är fåfäng möda att duka fram på bordet. Städningen får ta max 37 minuter och övertid är inte att tänka på. 

När hen försvunnit från Stinas välstädade lägenhet sätter hon sig ner vid bordet och tittat på koppen mitt emot. Hon vänder sig mot pelargonen i fönstret och säger att visst är det synd att inte du kan ta en kopp kaffe med mig. Blomman nickar med sina rosa klasar, det är en Mårbacka, och påminner om att hon ju får kaffe varenda gång i vattnet som Stina vattnar henne med.

-Javisst ja, säger Stina Det glömde jag.

Stina är en av många som inte har vett att trilla av pinn så att säga. Hennes son bor femtio mil från hennes hem och dottern tjugofem. De brukar dyka upp till hennes födelsedag och till jul. Då planerar hon veckor i förväg. Tyvärr händer det att de ger återbud i sista stund. Hon förstår ju så väl att de har mycket om sig. Ibland tycker hon sig märka en viss otålighet hos sina barn. Då blir hon ledsen över att hon har fortsatt leva år efter år och är till besvär.

Stina är krasslig och får behovsprövad hemhjälp. Den kostar och när alltsammans är betalat, d v s kameran, maten, den digitala signeringslistan för läkemedel och likaledes avläsning av blodsockervärde och blodtryck och larm om avvikelse i rörelsemönstret och lite annat finns det  nga pengar kvar av pensionen.

Stina vet att de där ungdomarna som kommer inte har särskilt mycket betalt. Hon har hört att deras löner skamligt understiger de löner som gäller för den som t ex jobbar på Volvo. Det gör hennes son och han tjänar bra. Hon tänker ibland på att det är orättvist. Varför skall ett yrke som berör så många gamla avlönas så dåligt?  Hon förstår inte riktigt det där men inser förstås att de som har makten vet bäst. PÅ TV har hon sett och hört hur man talar om vikten av digital teknik för att klara av den demografiska utvecklingen. Utan den nya tekniken blir det svårt att rekrytera unga till yrket. Hon förstår inte att lönerna tydligen ändå inte höjts trots all den där tekniken som hon själv får njuta frukterna av.

-Nog är det konstigt! säger Stina och möter det gröna ögat men vänder bort blicken och tittar på sin Mårbacka. Den har flera rosa knoppar och hon ger den skvätt vatten berikat med kaffe. Just så som den gillar.

 

 

 

 

 

Drömmen om att skriva sitt liv

Det är min dröm! sa Y att skriva om mitt  liv.

Medan vi och jag i vårt skrivande  fiskar och söker i de ändå trygga vatten som är och har varit vår verklighet har Y och många med henne  en livsberättelse av helt andra dimensioner. 

För min del känns det en smula futtigt vid jämförelse. 

Y berättar: 

Jag växer  upp i en by i norra Afghanistan. Som flicka behöver  jag ingen utbildning. Jag skall ändå bli bortgift  i tidig tonårstid. Några få barnaår med spring i benen och sedan stängs  dörren till världen och slöjan kommer på. 

I grannbyn bor någon jag skymtar ibland och han skymtar mig. I strid mot alla regler ger vi oss iväg en natt och når gränsen till Pakistan med dödshotets skugga bakom oss.. Under tio år i lever vi i anonymitetens gråzon . Våra släktingar har långa armar. Jag föder mina barn i lönndom utan någon annan än en grannkvinnorna till hjälp. 

Min älskade  står vid min sida, tar påhugg i hemlighet och ser sig noga över axeln varenda dag. Vi flyttar och gömmer oss i myllret i miljonstaden men skräcken för upptäckt finns där i mina drömmar och min vakenhet. Jag ser på mina barn, mina döttrar och tänker "aldrig" och vi vet att inte heller Pakistan är det land där vi vill se dem växa upp

Vi bryter upp igen och nu mot norr. Villiga "hjälpare" finns att tillgå till skälig eller rättare sagt osjälig ersättning. Vi sparar och sparar och lyckas få ihop det begärda och fortsätter vår resa till fots, med buss, i båt, till fots igen i oändlighet innan vi äntligen är framme och stuvas in med hundratals andra i det förvar som de nya landet erbjuder.. 

Jag ser på mina barn, mina döttrar och vet att vi gjorde rätt och upplever äntligen en slags trygghet men den är förstås bedräglig. Landet dit jag kommit har sina  regler och nu skall övervägas om jag och de mina är värdiga att få uppgå i dess gemenskap.  

Det är vi inte och nu lever vi i ytterligare fem år i rädsla och  skräckslagen väntan på att ett brev med myndighetens stämplar skall dimpa neri brevlådan och  ge oss beskedet att allt är slut. 

Då står vi vid vägs ända med stupet framför oss. Bakom oss finns höga murar och ett ingenting.

Så en dag sker miraklet. Vi har äntligen hittat vår lilla plats i världen. Livet väntar på oss! 

Y:s berättelse är en av tusentals andra och en gång kommer hon att skriva den. Jag ser fram emot att få läsa den. 

Taggat med: 

, , ,

Berättelsen om Jenny

Stadsflickan Jenny Ahlström möts av misstro och motstånd i den by på landet där hon fått tjänst som lärarinna.

I romanen möter vi en kvinna som för att undfly en bister verklighet går in i en fantasivärld med katastrofalt resultat.

Skildringen omfattar de sista månaderna i hennes allt för korta liv.

Det är 1930-tal och vi följer Jenny från tidigt 20-tal då hon ännu har en tro på en framtid tillsammans med sin kusin Harry Videlius.

Ett skrivhäfte bland efterlämnade föremål i ett dödsbo blev inspirationen och i viss mån underlag till berättelsen om Jenny

In i Mörkret har givits ut av LiMar Förlag.





   

Taggat med: 

, ,

Äldre inlägg