Visar inlägg i kategorin Två världar

Tillbaka till bloggens startsida

Drömmen om att skriva sitt liv

Det är min dröm! sa Y att skriva om mitt  liv.

Medan vi och jag i vårt skrivande  fiskar och söker i de ändå trygga vatten som är och har varit vår verklighet har Y och många med henne  en livsberättelse av helt andra dimensioner. 

För min del känns det en smula futtigt vid jämförelse. 

Y berättar: 

Jag växer  upp i en by i norra Afghanistan. Som flicka behöver  jag ingen utbildning. Jag skall ändå bli bortgift  i tidig tonårstid. Några få barnaår med spring i benen och sedan stängs  dörren till världen och slöjan kommer på. 

I grannbyn bor någon jag skymtar ibland och han skymtar mig. I strid mot alla regler ger vi oss iväg en natt och når gränsen till Pakistan med dödshotets skugga bakom oss.. Under tio år i lever vi i anonymitetens gråzon . Våra släktingar har långa armar. Jag föder mina barn i lönndom utan någon annan än en grannkvinnorna till hjälp. 

Min älskade  står vid min sida, tar påhugg i hemlighet och ser sig noga över axeln varenda dag. Vi flyttar och gömmer oss i myllret i miljonstaden men skräcken för upptäckt finns där i mina drömmar och min vakenhet. Jag ser på mina barn, mina döttrar och tänker "aldrig" och vi vet att inte heller Pakistan är det land där vi vill se dem växa upp

Vi bryter upp igen och nu mot norr. Villiga "hjälpare" finns att tillgå till skälig eller rättare sagt osjälig ersättning. Vi sparar och sparar och lyckas få ihop det begärda och fortsätter vår resa till fots, med buss, i båt, till fots igen i oändlighet innan vi äntligen är framme och stuvas in med hundratals andra i det förvar som de nya landet erbjuder.. 

Jag ser på mina barn, mina döttrar och vet att vi gjorde rätt och upplever äntligen en slags trygghet men den är förstås bedräglig. Landet dit jag kommit har sina  regler och nu skall övervägas om jag och de mina är värdiga att få uppgå i dess gemenskap.  

Det är vi inte och nu lever vi i ytterligare fem år i rädsla och  skräckslagen väntan på att ett brev med myndighetens stämplar skall dimpa neri brevlådan och  ge oss beskedet att allt är slut. 

Då står vi vid vägs ända med stupet framför oss. Bakom oss finns höga murar och ett ingenting.

Så en dag sker miraklet. Vi har äntligen hittat vår lilla plats i världen. Livet väntar på oss! 

Y:s berättelse är en av tusentals andra och en gång kommer hon att skriva den. Jag ser fram emot att få läsa den. 

Taggat med: 

, , ,

Jenny gör entré


Jenny hälsas välkommen till den här bloggen. Naturligtvis vet hon inte att ordet betyder dagbok rätt och slätt och hon frågar mig varför vi måste svänga oss med utländskan. Allt är så nytt för henne och hon tycker att ordet låter lustigt och inte associerar till någonting. 

Nu är hon i alla fall här antingen hon vill eller inte. Hon minns när Harry tog den här bilden. Det var på berget förstås, en solig dag den första sommaren sedan hon tillträtt tjänsten i Vadshult. Jag hade alltså rätt när jag beskrev henne  klädd i klockhatt, vadlång kappa, fast här har hon dräkt, och skorna med blanka spännen. Hon hade inte håret uppsatt och tror att det var en orsak till att Amelie blev så sur.



-Du vet ingenting egentligen, säger hon och jag påpekar att det ät skälet till att hon själv skall få komma till tals. Hon muttrar något som låter som vi får väl se och jag nöjer mig med det men anar att det kommer att bli problem om hennes minnesbild inte överensstämmer med min version: 

Det var tidig sommar när Jenny kom till G första gången. Harry väntade på torget, solen sken och staden var söndagstom. Hon förstod genast att det var Harry Videlius, så på pricken efter Matildas beskrivning: lång, tunnhårig, mager som en skrika och så ser han mallig ut.  Hon log stort åt figuren, åt den raka ryggen och det där sättet han höll huvudet som om han såg ner på hela staden och väl på henne med när hon klev av Han avväpnades av leendet och det magra ansiktet sprack upp, blicken vart varm och glad och Jenny glömde bort det strama och raka

-Så frankt gav  du mig väskan min flicka, så frankt som om vi känt varandra i åratal, sa Harry senare om den stunden

Han hade hatten i handen, bugade men sa ingenting. Med hennes väska i ena handen och en käpp i de andra vände han ryggen åt henne och travade iväg, tog av till vänster bakom kyrkan och pekade med käppen. Den hade han visst till lyst för halt var han inte, tänkte hon. Huset låg med framsidan mot backen ner mot Storgatan och med ryggen mot berget. Det var gråvitt med burspråk i två våningar. Till vänster en glasveranda med blyspröjsade fönster. Det låg granne med kyrkogården och hon ryste lite

-Är hon ängslig av sig? sa han och hon log åt det ålderdomliga tilltalet och räckte fram handen Han blev röd och tappade käppen och hon tog skrattande upp den. Han skrattade också och därför kom Jenny och Harry skrattande upp för trappa in till Amelie som väntade i salen. Hon skrattade inte. Hon tyckte inte om munterheten och inte klockhatten eller spännena på skorna och den vadkorta kappan. Hon såg på de röda kinderna, håret son lockade sig under brättet och ögonen så stora och klara.

Harry var som vanligt mammas gosse, månade om henne med schalen och sprang ut i köket efter hurran han satt på värmning. Men han hade en tydlig rodnad över de magra kinderna och han såg skrattlysten ut.  


       



Taggat med: