Facebook

Visar inlägg i kategorin Vardag

Tillbaka till bloggens startsida

Att ställa sig i vägen

Nästa gång borde jag ställa mig i vägen för den väldiga bullrande maskin som förintar allt i sin väg. Att liksom studenten på Himmelska Fridens Torg en gång ställde sig framför stridsvagnen och krossades under diktaturens klack.

Just så måste de känna sig alla blommor, igelkottar, ekorrar, fågelungar som i vild panik flyr det  fält som enligt dom som bestämmer skall vara slätt som ett salsgolv.  

 Frön och plantor som skulle ha blivit hemvist, föda och skydd,  som skulle ha blommat och producerat nektar och mat för tusentals arter mals obarmhärtigt ner i jorden. Eftersom de är envisa till sin natur sticker de trotsigt  upp sina stjälkar i ett nytt försök.Som den ängsliga vitklövern här. Strax är maskinerna där igen med sitt buller och sina vassa knivar.

Människans rädsla för kaos? Naturen får inte sticka upp! Naturen får absolut inte ta över! Människan bestämmer! Så skall det vara!  

Jag planterade ett äppelträd.  Det blommade  förhoppningsfullt när våren kom. Blommorna väntade och väntade på bina och fjärilarna och humlorna. De kom inte och blommorna gav upp.

Utanför fönstret tävlar den lilla maskinen,  med den stora längre bort i parken mellan husen. Ve den katt eller hund som kommer för nära, en liten tass kommer så lätt i kläm. Ve de fåglar som byggt bo i grannskapet under en buske. Massaker i sikte. Roboten  förintar allt i sin väg.  Den låter inte tala med sig. Den bestämmer. 

c



I min barndoms dikesrenar trängdes blomstren, gräsen,örterna. De var en oas för tusentals insekter och flygfän av alla de slag som fann sin utkomst från blomma till blomma. 

Var finns dom nu käringtand, vallllmon, jungfru Marie hand, gökärt,blåklint och alla de hundratals andra? I våra välskötta trädgårdar, prydliga balkonger och tjusiga altaner trängs plantorna inköpta på plantskolorna. Gott så men var är de andra. De som skapar liv på jorden och i förlängningen skall skapa liv åt oss själva?


Stinas dilemma i den digitala eran

 

Stina tar ett tag i handtaget som  hänger från taket och masar sig upp ur sängen. Hon vinkar mot kameran i taket. Dess gröna öga följer henne. I början tyckte hon det var genant att någon där ute kollade när hon klädde av sig och bytte om. På toaletten var det likadant och i duschen. Inte ens Hugo hade sett henne naken fast de var gifta i 60 år. Nu har hon vant sig och tycker att kamerans gröna öga säger hej och god morgon. Men hon vänder sig i alla fall bort när hon klär av sig och byter om.

Med ett stadigt grepp om rullatorns styre hasar hon ut i köket. Till skillnad från kameraögonen i dusch och sovrum är hon mer bekväm med kameran här. Då och då försöker hon sig på ett litet samtal med den som Hej på dig du? Hur har du det i dag? Hon tycker sig också få svar i glättig ton och med en blinkning i kameraögat som Bara bra! och Hur  har du det själv då? Hennes röst ekar i den tomma lägenheten för kameran svarar inte på riktigt utan bara i hennes fantasi.

Vara nöjd

På dess fråga om hur hon mår det svarar hon förstås jakande. Ett negativt svar kan betyda att man är en besvärlig person som inte nöjer sig. Att vara förnöjsam, inte besvära och tro på överheten, d i s den som bestämmer fick hon lära sig i småskolan. Det sitter i

Tacksam

Hon är så oändligt tacksam över all hjälp hon får och hur vist allt ordnats för henne. Ibland kan hon förstås sakna att inte ha någon annan att prata med än den där kameran och så pelargonen i fönstret. Samtalet med den var från början ensidigt men har med tiden fått drag av kommunikation.Fantastiskt!

Kaffekalas?

Stina gläder sig just nu åt att om fjorton dagar kommer någon som städar hennes lägenhet. Hon ser fram emot ett litet samtal. Tyvärr brukar alla ord som eventuellt kan slinka ut överröstas av brummandet från dammsugaren. Fylld av förväntan inför besöket har hon dukat fram två koppar på köksbordet och ett fat med nybakade bullar. Hon brukar gå upp extra tidigt den dagen för att hinna med. Det händer att den som kommer nappar åt sig en kanelbulle i förbifarten men det händer inte ofta. Det är lika spännande varenda gång när någon kommer .Ibland är det någon som är hemma  långt borta i ett annat land. Eftersom hon inte talar hans eller hennes språk och vice versa gör det inte så mycket att dammsugaren väsnas och överröstar alla samtal.

Hon vet förstås att det är fåfäng möda att duka fram på bordet. Städningen får ta max  37 minuter och övertid är inte att tänka på.

Konversation

När hen försvunnit från Stinas välstädade lägenhet sätter hon sig ner vid bordet och tittat på koppen mitt emot. Hon vänder sig mot pelargonen i fönstret och säger, att att visst är det synd att inte du kan ta en kopp kaffe med mig.

Pelargonen nickar glatt med sina rosa klasar, det är en Mårbacka, och påminner om att hon ju får kaffe varenda gång i vattnet som Stina vattnar henne med.

-Javisst ja, säger Stina Det glömde jag.

Hemhjälp

Stina är ju en av många, många som blir allt äldre och inte har vett att trilla av pinn så att säga. Hennes son bor femtio mil från hennes hem och dottern tjugofem. De brukar dyka upp till hennes födelsedag och till jul. Då planerar hon veckor i förväg. Tyvärr händer det att de ger återbud i sista stund. Hon förstår ju så väl att de har mycket om sig. Ibland tycker hon sig märka en viss otålighet hos sina barn. Då blir hon ledsen över att hon har fortsatt och leva år efter år och är till besvär.

Stina är lite krasslig  och får behovsprövad hemhjälp. Den kostar förstås och när alltsammans är betalat, d v s kameran, maten, den digitala signeringslistan för läkemedel och likaledes avläsning av blodsockervärde och blodtryck och larm om avvikelse i rörelsemönstret och lite annat finns det just inga pengar kvar av pensionen.

Inte stjärnstatus

Stina vet att de där ungdomarna som kommer inte har särskilt mycket betalt. Hon har hört att deras löner skamligt understiger de löner som gäller för den som t ex jobbar på Volvo. Det gör hennes son och han tjänar bra.

Hon tänker ibland på att det är orättvist. Varför skall ett yrke som berör så många gamla avlönas så dåligt?  Hon förstår inte riktigt det där men inser förstås att de som har makten vet bäst. PÅ TV har hon sett och hört hur man talar om vikten av digital teknik för att klara av den demografiska utvecklingen. Utan den nya tekniken blir det svårt att rekrytera unga till yrket. Hon förstår inte riktigt att lönerna tydligen ändå inte höjts trots all den där tekniken som  hon själv får njuta frukterna av.

-Nog är det konstigt! säger Stina  och ser på kamerans gröna öga men vänder bort blicken och tittar på sin Mårbacka i stället. Den har flera rosa knoppar och hon ger den skvätt vatten berikat med kaffe. Just så som den gillar.

Här länsades faten

Sista gången gillt på ABF i Tidaholm

Sjutton kvinnor från olika länder länsade faten häromdagen när Maryam bjöd på Afghanska specialiteter: Chaple Kebab och Jale.

Kebaben med  spännande kryddor, bl a gurkmeja och dragon.

Till detta hembakade chapatis, grönsaker och youghurt med mynta som läskande dryck.

Jala var kylda nudlar i isvatten, ett tillbehör till glass fick vi lära oss,

Till hösten fortsätter de populära matcirklarna i Tidaholm. Här möts kvinnor över gränserna, byter recept, äter tillsammans och övar på det för farsi-, dari- och arabisktalande så knepiga svenska språket.

Taggat med: 

, , ,

Kebab som den skall smaka


Dags igen på ABF i Tidaholm. Nadja  från Syrien bjöd ett 15-tal kvinnor från olika länder på kebab med ris och en god kaka som efterrätt.

Som vanligt avslutades sammankomsten med  recept för alla att skriva ner - på svenska.

Nästa gång blir det svenskt i Matlaget. Då bjuder Gun, Berit och Viola på Nässelkål med grön ärtpuré som alternativ. Nässlor var en nyhet för de flesta men en koll på översättning i mobilerna gav besked.  Men att laga soppa?   Spännande! Några veckor senare avslutas Matlagets träffar för i vår och sedan ses vi i höst igen. Då planeras gemensam matlagning i grupp. Trots allt är det roligare att laga maten tillsammans. Der var damerna överens om.

Ett konstverk på bordet


Parvane bjöd häromdagen till bords på ABF i Tidaholm. Det här konstverket är helt enkelt en slags potatissallad med kyckling och majonäs. Ursprungsland: Iran.

Precis lika gott som det ser ut!

Ett 15-tal kvinnor från olika länder bänkade sig kring borden. Nästa gång bjuder Nadja på syriska favoriter.  Längre fram i vår är det Berit och Gun som står för menyn. Det skall bli något mycket typisk svenskt har vi fått  veta. Spännande!.

Taggat med: 

Äldre inlägg