Facebook

Visar inlägg taggade med Väntan

Tillbaka till bloggens startsida

Ett ögonblick - ett uppslag till en berätttelse.

En scen , en ögonblicksbild, i matsalen på ett äldreboende kom att bli uppslag för den här novellen.

Brukarna, de boende, har placerats kring matbordet. Personal slevar upp maten ur plåtcontainer som alldeles nyss levererats från centralköket. Cirka 70 procent av maten är halvfabrikat. 

Strängt påpekas för en av de boende att han minsann inte brukar äta mer än två potatisar. Nu blir det alltså inga fler. Hans försynta vädjan om ännu en förkastas.

Oförstående blickar mötte den utomstående,som understod sig att protestera.   

Harald och Lina i den här novellen  får uppleva  den här tendensen att i viss mån förlora  sin rätt att själva få bestämma över sina liv. Är det  inte  myndigheterna så kanske barnen som lägger sig i.

De tar till en drastisk utväg när inga dörrar längre står öppna i det väntrum där så många väntar.   Väntar på vad?







Drömmen om att skriva sitt liv

Det är min dröm! sa Y att skriva om mitt  liv.

Medan vi och jag i vårt skrivande  fiskar och söker i de ändå trygga vatten som är och har varit vår verklighet har Y och många med henne  en livsberättelse av helt andra dimensioner. 

För min del känns det en smula futtigt vid jämförelse. 

Y berättar: 

Jag växer  upp i en by i norra Afghanistan. Som flicka behöver  jag ingen utbildning. Jag skall ändå bli bortgift  i tidig tonårstid. Några få barnaår med spring i benen och sedan stängs  dörren till världen och slöjan kommer på. 

I grannbyn bor någon jag skymtar ibland och han skymtar mig. I strid mot alla regler ger vi oss iväg en natt och når gränsen till Pakistan med dödshotets skugga bakom oss.. Under tio år i lever vi i anonymitetens gråzon . Våra släktingar har långa armar. Jag föder mina barn i lönndom utan någon annan än en grannkvinnorna till hjälp. 

Min älskade  står vid min sida, tar påhugg i hemlighet och ser sig noga över axeln varenda dag. Vi flyttar och gömmer oss i myllret i miljonstaden men skräcken för upptäckt finns där i mina drömmar och min vakenhet. Jag ser på mina barn, mina döttrar och tänker "aldrig" och vi vet att inte heller Pakistan är det land där vi vill se dem växa upp

Vi bryter upp igen och nu mot norr. Villiga "hjälpare" finns att tillgå till skälig eller rättare sagt osjälig ersättning. Vi sparar och sparar och lyckas få ihop det begärda och fortsätter vår resa till fots, med buss, i båt, till fots igen i oändlighet innan vi äntligen är framme och stuvas in med hundratals andra i det förvar som de nya landet erbjuder.. 

Jag ser på mina barn, mina döttrar och vet att vi gjorde rätt och upplever äntligen en slags trygghet men den är förstås bedräglig. Landet dit jag kommit har sina  regler och nu skall övervägas om jag och de mina är värdiga att få uppgå i dess gemenskap.  

Det är vi inte och nu lever vi i ytterligare fem år i rädsla och  skräckslagen väntan på att ett brev med myndighetens stämplar skall dimpa neri brevlådan och  ge oss beskedet att allt är slut. 

Då står vi vid vägs ända med stupet framför oss. Bakom oss finns höga murar och ett ingenting.

Så en dag sker miraklet. Vi har äntligen hittat vår lilla plats i världen. Livet väntar på oss! 

Y:s berättelse är en av tusentals andra och en gång kommer hon att skriva den. Jag ser fram emot att få läsa den. 

Taggat med: 

, , ,